den eviga tidsoptimisten

Jag missade bussen till min fina Punsar idag! Med fem fucking sekunder! Jag föll ordagrant ner på knä och tårarna började rinna längs kinderna när bussen försvann bortom horisonten...... ne nu skojar jag med er! SJUKT drygt, miss my girl! Det hjälpte inte att jag sprang som en gazell och flaxade med händerna desperat i mörkret den här gången, neinei. Tack för det.

Jag tror alltid att jag alltid har all tid i världen på mig. "Jag hinner"  tänks allt för ofta. Att jag aldrig lär mig! Dags att lämna tidsoptimisteriet en gång för alla kanske..... och lära sig av sina x antal missar? Ja.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0