paulagocko

Hennes hjärta ligger där inne, bakom en sköld så stark så inte ens den starkaste prins i världen skulle kunna ta sig in. Hon vet att hon har en uppgift, en viktig sådan och att hon är på väg mot rätt mål. Undertiden uppvaktas hon av riddarna, men de tar sig inte ända fram. De fastnar i gången mellan kött och blod. De vet inte hur de ska ta sig in, för hon gör det omöjligt för dem. Hon är en naturkvinna, en kvinna med så stark intuition att hon stundtals skulle kunna flytta berg med sin vetskap att det finns en annan sida.

 Natten är lång och ibland ligger hon vaken och lyssnar till syrsorna, deras läten gör henne lugn. Hon vill sova men kan inte när hennes tankar flyger är det bättre för henne att sätta dem på papper, få ut alla de där tankarna som ruvat i hennes huvud under dagen. Vad som ska hända henne vet ingen, givetvis söker hon lycka och kärlek som alla andra men för henne är det djupare än så,hon är inte som dem andra. Men ibland lurar hon sig själv för några sekunder, hon stångas och slåss för någonstans där inne vill hon vara som dem , det är jobbigt att vara som hon. Demonerna jagar hennne lätt om hon inte lyssnar. Då kan en liten bagatell bli till en storm, en storm som för med sig dystra vindar.


Gynning-poesi. Ärligt, naket och med ett djup jag älskar. Mållös konstaterar jag att det delvis måste vara mig hon beskriver. Det här berörde mig verkligen.... längtar ivrigt på fortsättningen.

Poängen med gårdagens tankar glömde jag ju totalt bort, trött som jag var. Men det jag ville komma fram till, för att bli lite djup igen, var iaf att man aldrig borde hålla tillbaka barnet som finns där inom en. Förlorar man inte en del av sig själv, om man inte låter sitt barnsliga jag komma fram? 

Ida'n kommenterade klokt: vuxet eller barnsligt, WHATEVER. 
Hon tyckte jag skulle hoppa på i sängen, söt som hon är.

För inte så längesen var förändringar något jag faktiskt kände obehag för, och hade svårt att acceptera. Jag tror inte att jag ar sa ensam om den saken. Idag har jag insett hur mycket bra det faktiskt för med sig, man utvecklas. Utmaningar, mal, unika situationer som bryter mot vardagen. Jag tror att fastnar man i en och samma bana, fastnar man i sin utveckling.

Att leva med sikte mot nytt, och slappa radslan av forandring, det tror jag starkt pa.

De flesta håller nog med mig om att livet är som en oförutsägbar berg&dalbana. Ibland går det uppför, och ibland nerför. Det kan vara riktigt stötigt och hårt vissa stunder, men under samma tur också helt underbart kul! Hela karusellen är som ett ständigt utmanande äventyr, där stötarna lyckligtvis bara gör en starkare.

Det enda som skiljer våra liv från berg&dalbanan är att vi faktiskt kan påverka den. Om det inte är rälsen som går upp & ned, kan vi alltid påverka hur vi ska reagera, vart vi än befinner oss på den. Man har alltid ett val. Glöm inte det.

Idag valde jag att vara glad, och inte alls påverkas utifrån. Oavsett vad. 
Och jag lovar, det var värt det.